Essay Sweden for Istanbul

Min fantastiska vecka som utbytes student i Istanbul

Innan jag åkte var jag så rädd. Rädd för att jag på något sätt skulle vara respektlös mot människorna där eller mot min värdfamilj. Rädd för att få hemlängtan. Rädd för att vara rädd. Men nu i efterhand så vet jag att jag egentligen inte hade något att vara rädd för eller något att oroa mig över.

Första dagen var ganska pirrig. Jag skulle vakna upp i ett annat hus hos en annan familj och där skulle jag vara i en vecka. Det är inte som att sova över hos en kompis. Inte i början. Att ta mig igenom första kvällen/natten var nog det som jag var mest orolig över. Men samtidigt som jag var orolig så var det ändå väldigt spännande. En otrolig upplevelse som jag ville ta vara på.

Det var när vi landade i Turkiet som det slog mig hur verkligt det var. När jag såg Irem stå där med en lapp som det stod ”who is knocking at my door?” på, det var en sådan häftig känsla. Jag kommer fortfarande ihåg det där speciella pirret i magen och känslan att bli så väl bemött. Där stod alla på flygplatsen, sent på kvällen, för att ta emot oss. Dem var så snälla och trevliga och redan då började jag känna nervositeten släppa. Att sedan sätta sig i en taxi med Irem, hennes kusin och hennes pappa på väg till hennes hus, mitt hem för 7 dagar, det gjorde att nervositeten kom tillbaka lite. Men det där speciella pirret i magen fanns fortfarande där.

Jag trodde att min familj skulle vara väldigt djupt religiös, för det var en del av den bilden jag hade fått av turkiska familjer. Tänk om presenterna jag hade tagit med mig, en liten tomte och en ängel, på något sätt visar respektlöshet emot deras religion? Tänk om jag har på mig opassande kläder? Frågorna som jag hade funderat på och oroat mig över hemma hade jag tagit med mig hit. Och ja, dem var religiösa, dem hade en tro. Men presenterna var uppskattade och det välkomnandet jag fick, alla komplimanger, alla frågor, alla kramar, alla leenden, det var det bästa välkomnandet jag skulle kunnat få och den natten sov jag jättebra.

Dem kommande dagarna gick så otroligt snabbt. Dem gick för snabbt. Vi var i skolan, vi dansade, vi pratade, dem visade oss deras hem. Det var otroligt många nya intryck. Mina förutfattade meningar förändrades och jag fick mer kunskap om allt. T.ex. så tänkte jag att alla turkiska killar är väldigt ”på”, dem är ganska intensiva i sitt sätt att vara. Där hade jag väldigt fel. Jag kan säga, helt ärligt, att alla dem turkiska killarna som jag träffade där var precis som vilka andra killar som helst. Och i många fall mer väluppfostrade än killarna i hemma i Sverige.

Även detta att jag trodde att alla var extremt religiösa var något som jag fick en annan bild av. Jag trodde att alla kvinnor hade burka, slöja eller liknande på sig hela tiden. Men så var det inte. Dem tillfällena som dem bar detta var när dem skulle vara med på kort eller gå ut och vara bland andra folk. Det gjorde inget för dem att jag, som egentligen bara var en gäst i deras hus, kom hem till dem och såg en kvinna utan detta. Det var inga problem alls.

Vi fick skriva i en bok som dem turkiska eleverna hade. Vi skulle skriva vad vi tyckte om allt. Detta var första dagen på vår vecka där och jag kommer inte ihåg ordagrant vad jag skrev. Men jag kommer ihåg att min syn på människorna och på Istanbul inte hade ändrats när dem sju dagar senare bad oss att skriva i den igen. Den hade förstärkts om något. Från första dagen gav Istanbul mig en uppfattning om ett land med människor som brydde sig om alla. En stad med lite av allt. Något jag ofta reagerade på var hur lättsamt alla pratade med varandra. Hur vem som helst kunde ha ett normalt samtal med en servitör när denna skulle beställa mat. Hur servitören för henne eller honom inte bara var en servitör utan en helt alldaglig människa. Vem som helst. Detta är inget som händer ofta i Sverige. Dem är ett väldigt positivt folk som ser på alla som jämnlika. Jag tror att vi kan lära mycket av dem.

Jag kan lätt säga att detta var en av dem absolut bästa veckorna i mitt liv. Jag ångrar inget. Att jag var nervös innan känns bara konstigt nu när jag tänker efter. Vad hade jag att vara nervös för? Min värdfamilj var helt underbar, jag kunde inte haft det bättre. Alla värmande ord, alla teckningar som jag fick av Irems lillasyster, alla kramar, allt. Jag vet inte om dem var medvetna om det men det var en av dem sakerna som gjorde att jag inte fick hemlängtan. Inte en ända gång. Alla dem nya vännerna jag fått var även dem en anledning till varför hemlängtan inte drabbade mig. Att första dagen mötas av alla dessa nya ansikten och höra alla prata på sitt språk var så häftigt och är något av det bästa jag vet. Att sedan även se hur alla kom överrens så bra, hur vi blev som en liten familj, det var speciellt. Hur det kunde kännas som att man hade känt varandra i månader när man i själva verket bara hade känt varandra i några dagar.

I början av veckan ville jag inte åka. I slutet av veckan när vi stod på flygplatsen så ville jag inte heller åka. Men denna gång av en helt annan anledning. Jag grät. Vi grät. Vi ville inte lämna varandra, alla ville att denna vecka skulle vara längre. Tyvärr blev det inte så. Men jag är ganska säker på att vi alla kommer att träffas igen för trots att vi alla bor på olika ställen runt om i Europa så har vi på den här veckan varit med om mycket. Vi har fått minnen att dela med varandra, vi har knutit band med varandra, vi har fått vänner för livet och blivit en familj. Min vecka i Istanbul är ett minne för livet som jag fick dela med vänner för livet.